Bokrecension: INGMAR BERGMAN KÄNDE ALDRIG SKULD av Maria Bielke von Sydow, BIMA Förlag 2011

IngmarBergman Skuld, skuld och åter skuld står på dagordningen i Marie Bielke von Sydows debutroman. Men det är inte tillnärmelsevis så tungt som det låter. I sin mycket välskrivna berättelse låter hon ett antal ganska alldagliga människors vägar korsas. Det de har gemensamt är just skuldkänslor. Där finns Helena som är den mest drabbade. Hon hörde sin lille son ropa men rusade inte till hans hjälp omedelbart och anser sig skyldig till hans död. Här finns även en framgångsrik självhjälpsförfattare med ett sargat självförtroende och här finner vi SYO-konsulenten Sylvia som letar kärlek. Den ende i persongalleriet som sticker ut är allfixaren Janne som begåvats med en inre trygghet som får blomma ut när han träffar Sylvia. Titeln på boken ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” visar sig vara titeln på en bok i boken men, den känns som en syftning på den avundsjuka vi kan känna mot människor som inte har något skuldbagage.
Bielke von Sydow tar läsaren genom berättelsen i ett lugnt tempo och med ett vårdat språk. Man känner väl igen sig själv både i karaktärernas vardagsvåndor och i de lite större problem som de brottas med. Jag läser med ett leende på läpparna och känner mig behaglig till mods. Men så ändrar boken karaktär plötsligt. Den skuld Helena kände visar sig vila på felaktiga grunder. En hemsk sanning uppdagas. Även om slutet av boken blir dramatisk och väcker en önskan att få följa karaktärerna vidare så är den stora behållningen av boken Bielke von Sydows flyt i språket när hon beskriver riktiga människor med riktiga människors problem. En fristående fortsättning finns utgiven och heter Lorem Ipsum.

Bokrecension: EN GOD MAN av Ulf Lindström, Wahlström och Widstrand 2011

En god man Ulf Lindström har skrivit en roman som handlar mycket om känslor, förträngda såväl som visade, och där frågeställningen – Finns godhet / ondska och i så fall, vad består den av.
Jag började läsa boken redan i somras men den ville inte riktigt hugga tag i mig. Men det är inte många böcker som har sin utgångspunkt i Borås och då det råkar vara min uppväxtort så har den legat framme som ett dåligt samvete. Uselt novemberväder gjorde att jag samlade mig och började om från början.
EN GOD MAN handlar om två personer som båda brottas med sin egen (oförmåga till) godhet – brottslingen och advokaten. Lindström bollar växelvis kapitlen mellan dessa mäns utgångspunkter i en story som utgår från mord med kraftigt övervåld. Advokaten ger sig den på att försöka förstå mördaren för att kunna ge honom någon form av försvar.
Boken är författarens debut som romanförfattare men han har tidigare gett ut en diktsamling. Den har hittills undgått mig men hans sätt att använda språket kanske kan härledas från poesin. Känslostämningarna flödar verkligen i boken och den bygger hela tiden successivt vidare. Dessa halva meningar och upprepningar blir väldigt suggestiva men, ibland upplever jag att han tar i för mycket. Så mycket att det hackar lite och boken förlorar tempo. Lindström har också en stor kärlek för ”mustiga” liknelser och metaforer vilket verkligen man kan gotta sig i. Även här kan det dock bli för mycket av det goda. Annars är språket definitivt den stora behållningen när man läser EN GOD MAN. Jag ser verkligen fram emot att läsa kommande böcker av Ulf Lindström.
Hur fungerar då Borås som exteriör? Tja, exteriören har i boken väldigt liten betydelse men Lindström får klart godkänt för sina beskrivningar. Visst kan man komma på en och annan felaktighet men inget som stör storyn. Det är ju en roman för 17. Då skall man väl hitta på lite.

Bokrecension: VANMAKT av Lourdes Daza-Gillman, Eget förlag 2013

Vanmakt
”Våld i nära relationer” brukar det kallas på ett kliniskt och avskalat sätt när man pratar om rå misshandel/våldtäkt/förtryck. Där en man (ja, jag vet att det finns kvinnor som slår) våldför sig på sin partner som han, om inte inför Gud lovat att älska i nöd och lust, i alla fall gjort det troligt att de tillsammans skall leva ett någorlunda drägligt liv. Det är inte ett ämne som låter sig avhandlas i en kort pamflett. Och det gör inte Lourdes Daza-Gillman heller när hon initierat och detaljerat guidar oss genom ämnet i sin nästan 600 sidor långa kriminalromanen.

Bokens centralgestalt är den ordentligt störde Börge som på ett tidigt stadium plockas in av polisen för att på ett rått och bestialiskt vis ha misshandlat sin hustru till döds. Det råder egentligen aldrig någon tvekan om att det är Börge som, mot sitt nekande, har utfört dådet.

Även om Börge, eller rättare sagt hans handlingar, är centrala i boken så är det kriminalpolisduon Sanna och Kalle som skall genomföra utredningen. En utredning som bara växer och växer. Det är inte första gången som Börge slagit sin hustru eller andra kvinnor. Vi blir bjudna på en resa med de mest makabra uttryck för en sjuk mans behov av att dominera, härska och krossa kvinnor. Och det hat som det i sin tur föder hos andra människor. Sanna har bittra erfarenheter av familjevåld i sin egen uppväxt vilket bidrar till hennes engagemang och outtröttliga sökande efter sanningen.

All bevisning pekar mot Börge men … Daza-Gillman planterar skickligt ut sidospår vilket gör att man följer utvecklingen med en känsla av att allt inte stämmer. Och det gör det inte heller. Där finns Börges alla offer och anhöriga, där finns tidigare fruar, också offer, och där finns Börges far. Boken hade kanske tjänat på en kraftigare redigering med något färre sidospår men spänningen hålls hela tiden vid liv och det var mycket svårt att lägga ifrån sig boken.

Är Börge då den typiske svenske hustrumisshandlaren? I Sverige anmäls det över 20.000 (sic) fall där kvinnor misshandlats av sina män och då vågar man knappt tänka på hur många fall som INTE anmäls. Självklart är inte dessa män så sjuka och snedvridna som Börge men, säkert är det samma drivkrafter.

Att skriva en bok på sitt eget modersmål är som alla förstår inte det lättaste. Att Lourdes Daza-Gilllman skriver på ett språk som hon lärt sig som vuxen märks vid några tillfällen men genomgående är språket rikt och vackert. Hon är en författare som säkerligen kommer att låta tala om sig igen.

Bokrecension: ”Vad Är Pengar?” av Anders Cervenka, Natur & Kultur 2012

Vadarperngar

Sannolikt är detta Bokmässans (2013) mest prisvärda bok. Inte bara för att den delades ut gratis av Svenska Dagbladet (tack så mycket), men också för att den ger en lättfattlig och humoristisk inblick i vad pengar EGENTLIGEN är, var de kommer ifrån och vad de representerar.

Redan i de första kapitlen får vi en god inblick i vad pengar representerar, nämligen förtroende. Det är den gamla anekdoten (?) om guldsmederna som förvarade guld åt sina kunder och skrev ut kvitton på detta. Dessa användes efter ett tag som värdepapper (pengar) och byggde då på att säljaren av en vara trodde på att motsvarande mängd guld fanns att hämta hos guldsmederna. I mer eller mindre avancerad form har detta system fortsatt ända fram till 1971 då USA avskaffade guldmyntfoten. Därefter bygger pengars värde enbart på att respektive sedelutgivare (statsmakt) LOVAR att sedeln/siffran på bankkontot har ett visst värde. Cervenka fortsätter sedan i rask takt att beskriva hur SAMTLIGA länder i världen konsumerar mer än man producerar och betalar detta med att trycka nya pengar, dvs statskulderna världen över fortsätter hela tiden att stiga till ohållbara nivåer. Frågan är inte om bubblan spricker utan när (läs Grekland).

Övriga kapitel går mer in på djupet av de olika teknikaliteter som vi ofta hör om i nyheterna men inte fullt förstår. Cervanka guidar med van hand och ett raljerande språk. Det märks tydligt att detta är en samling av krönikor. De liknelser som författaren använder är mustiga och målande men bara kul ett litet tag. Eller vad sägs om nedanstående, minst ett per sida.
… det skulle inte ens en lättkokt sparris gå på.
… en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.
… då beter sig direktörerna som en bebis som berövats sin napp.
… lika avlägsna företeelser som Allsvenska fingeravtryck på Champions League-pokalen.

Frånsett det behovet av redigering och en datering av de olika krönikorna för att få en referens till uttryck som ”i förra veckan” så är det en mycket bra bok. Jag kan givetvis inte veta om Cervenka har rätt eller inte. Det är graverande att så få av våra förståsigpåare talar om de här sakerna i media men, visst hörs även dessa då och då. Oavsett så låter resonemanget i ”Vad är pengar?” mycket logisk och kommer att få, åtminstone mig, att tänka två gånger innan jag gör en affär.

måndag den 22 juli 2013 Bokrecension: ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

Ove
Låt mig säga det på en gång. Jag fullkomligt älskar att läsa om Ove. Denna karikatyr av oss gubbar som hellre skruvar i en skruv än prata om känslor. En man som hatar alla brott mot den ordning han själv har skapat.

Vi får veta att Ove är 59 år och kör Saab. Han har växt upp med en pappa som präntat in vikten av hederlighet och betydelsen av att kunna utföra saker med sina händer. Efter att ha blivit avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen av en Volvoägare, något som han själv benämner som statskupp, utvecklas Ove till en komplett rättshaverist. Han har tillbringat en stor del av livet att kämpa mot ”de vita skjortorna” och han känner sig som den ständige förloraren.

Om det inte vore för Oves känsla för ”rätt och riktigt” skulle det vara en nästan allt igenom osympatisk person vi presenteras för. Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Det skulle inte bli en bra story. Steg för steg guidar oss Backman igenom Oves tidigare historia samtidigt som vi får följa hans utveckling i realtid. En ut veckling som kanske inte förvandlar Ove till en varm och känslosam person men som i alla fall ger oss sympati för denne vresige, bångstyrige man.

Och det är just här jag får lite problem med berättelsen. Hur kan en man som fått så mycket kärlek och omtänksamhet av sin fru under lång tid fortfarande vara lika tillknäppt. Och när han blivit ensam, utvecklas så mycket. Men strunt i det! I litteraturen behöver inte alla karaktärer vara trovärdiga. ”En man som heter Ove” är både fantastiskt underhållande och ger oss anledning att tänka två gånger när vi träffar vresiga gubbar och kärringar. Men den analysen skulle Ove själv inte gett mycket för då den är skriven av en Volvoägare.