Bokrecension: DEN ANDALUSISKE VÄNNEN av Alexander Söderberg, Pockerförlaget 2013

Andalusen”Den Andalusiske Vännen” Startar Prologen i 180 knyck med vild biljakt och beskjutning för att sedan låta kapitel 1 vara ”… sex veckor tidigare”. Det är ett väl beprövat trick att låta läsaren få en glimt av den spänning som komma skall. En cliffhanger redan på de första sidorna. Och visst fungerar det men jag fattar egentligen inte varför Söderberg valt den lösningen. Den är nämligen helt onödig.

Huvudpersonen, Sophie Brinkman, är en ensamstående mamma som lever ett stilla medelklassliv i förorten när hon via jobbet som sjuksköterska träffar halvsvenske Hector som blir den andalusiske vännen. Det slår väl inga gnistor direkt utan de blir just vänner. Den mycket charmerande Hector visar sig slå ihjäl folk, sälja knark och utöva utpressning med en naturlighet som ibland känns ansträngd. Men detta är ju en spänningsbok och det går verkligen undan i kriget mellan två knarkligor, ryska vapenhandlare, svensk vapenhandlare och en polisgrupp med dold agenda. Mitt i smeten finns Sophie som finner sig allt bättre tillrätta.

Alexander Söderberg har lyckats skriva en bok som är mycket underhållande och spännande. Så spännande att man inte ens när man läst färdigt boken förstått vilka som är good respektive bad guys. Att karaktärerna inte är ett dugg trovärdiga spelar mindre roll. Som läsare har man kul hela tiden. På baksidan indikeras att fler böcker med Sophie Brinkman i huvudrollen är att vänta – Välkommen.

Annonser

Bokrecension: VANMAKT av Lourdes Daza-Gillman, Eget förlag 2013

Vanmakt
”Våld i nära relationer” brukar det kallas på ett kliniskt och avskalat sätt när man pratar om rå misshandel/våldtäkt/förtryck. Där en man (ja, jag vet att det finns kvinnor som slår) våldför sig på sin partner som han, om inte inför Gud lovat att älska i nöd och lust, i alla fall gjort det troligt att de tillsammans skall leva ett någorlunda drägligt liv. Det är inte ett ämne som låter sig avhandlas i en kort pamflett. Och det gör inte Lourdes Daza-Gillman heller när hon initierat och detaljerat guidar oss genom ämnet i sin nästan 600 sidor långa kriminalromanen.

Bokens centralgestalt är den ordentligt störde Börge som på ett tidigt stadium plockas in av polisen för att på ett rått och bestialiskt vis ha misshandlat sin hustru till döds. Det råder egentligen aldrig någon tvekan om att det är Börge som, mot sitt nekande, har utfört dådet.

Även om Börge, eller rättare sagt hans handlingar, är centrala i boken så är det kriminalpolisduon Sanna och Kalle som skall genomföra utredningen. En utredning som bara växer och växer. Det är inte första gången som Börge slagit sin hustru eller andra kvinnor. Vi blir bjudna på en resa med de mest makabra uttryck för en sjuk mans behov av att dominera, härska och krossa kvinnor. Och det hat som det i sin tur föder hos andra människor. Sanna har bittra erfarenheter av familjevåld i sin egen uppväxt vilket bidrar till hennes engagemang och outtröttliga sökande efter sanningen.

All bevisning pekar mot Börge men … Daza-Gillman planterar skickligt ut sidospår vilket gör att man följer utvecklingen med en känsla av att allt inte stämmer. Och det gör det inte heller. Där finns Börges alla offer och anhöriga, där finns tidigare fruar, också offer, och där finns Börges far. Boken hade kanske tjänat på en kraftigare redigering med något färre sidospår men spänningen hålls hela tiden vid liv och det var mycket svårt att lägga ifrån sig boken.

Är Börge då den typiske svenske hustrumisshandlaren? I Sverige anmäls det över 20.000 (sic) fall där kvinnor misshandlats av sina män och då vågar man knappt tänka på hur många fall som INTE anmäls. Självklart är inte dessa män så sjuka och snedvridna som Börge men, säkert är det samma drivkrafter.

Att skriva en bok på sitt eget modersmål är som alla förstår inte det lättaste. Att Lourdes Daza-Gilllman skriver på ett språk som hon lärt sig som vuxen märks vid några tillfällen men genomgående är språket rikt och vackert. Hon är en författare som säkerligen kommer att låta tala om sig igen.

Bokrecension: ”Vad Är Pengar?” av Anders Cervenka, Natur & Kultur 2012

Vadarperngar

Sannolikt är detta Bokmässans (2013) mest prisvärda bok. Inte bara för att den delades ut gratis av Svenska Dagbladet (tack så mycket), men också för att den ger en lättfattlig och humoristisk inblick i vad pengar EGENTLIGEN är, var de kommer ifrån och vad de representerar.

Redan i de första kapitlen får vi en god inblick i vad pengar representerar, nämligen förtroende. Det är den gamla anekdoten (?) om guldsmederna som förvarade guld åt sina kunder och skrev ut kvitton på detta. Dessa användes efter ett tag som värdepapper (pengar) och byggde då på att säljaren av en vara trodde på att motsvarande mängd guld fanns att hämta hos guldsmederna. I mer eller mindre avancerad form har detta system fortsatt ända fram till 1971 då USA avskaffade guldmyntfoten. Därefter bygger pengars värde enbart på att respektive sedelutgivare (statsmakt) LOVAR att sedeln/siffran på bankkontot har ett visst värde. Cervenka fortsätter sedan i rask takt att beskriva hur SAMTLIGA länder i världen konsumerar mer än man producerar och betalar detta med att trycka nya pengar, dvs statskulderna världen över fortsätter hela tiden att stiga till ohållbara nivåer. Frågan är inte om bubblan spricker utan när (läs Grekland).

Övriga kapitel går mer in på djupet av de olika teknikaliteter som vi ofta hör om i nyheterna men inte fullt förstår. Cervanka guidar med van hand och ett raljerande språk. Det märks tydligt att detta är en samling av krönikor. De liknelser som författaren använder är mustiga och målande men bara kul ett litet tag. Eller vad sägs om nedanstående, minst ett per sida.
… det skulle inte ens en lättkokt sparris gå på.
… en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.
… då beter sig direktörerna som en bebis som berövats sin napp.
… lika avlägsna företeelser som Allsvenska fingeravtryck på Champions League-pokalen.

Frånsett det behovet av redigering och en datering av de olika krönikorna för att få en referens till uttryck som ”i förra veckan” så är det en mycket bra bok. Jag kan givetvis inte veta om Cervenka har rätt eller inte. Det är graverande att så få av våra förståsigpåare talar om de här sakerna i media men, visst hörs även dessa då och då. Oavsett så låter resonemanget i ”Vad är pengar?” mycket logisk och kommer att få, åtminstone mig, att tänka två gånger innan jag gör en affär.