måndag den 22 juli 2013 Bokrecension: ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

Ove
Låt mig säga det på en gång. Jag fullkomligt älskar att läsa om Ove. Denna karikatyr av oss gubbar som hellre skruvar i en skruv än prata om känslor. En man som hatar alla brott mot den ordning han själv har skapat.

Vi får veta att Ove är 59 år och kör Saab. Han har växt upp med en pappa som präntat in vikten av hederlighet och betydelsen av att kunna utföra saker med sina händer. Efter att ha blivit avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen av en Volvoägare, något som han själv benämner som statskupp, utvecklas Ove till en komplett rättshaverist. Han har tillbringat en stor del av livet att kämpa mot ”de vita skjortorna” och han känner sig som den ständige förloraren.

Om det inte vore för Oves känsla för ”rätt och riktigt” skulle det vara en nästan allt igenom osympatisk person vi presenteras för. Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Det skulle inte bli en bra story. Steg för steg guidar oss Backman igenom Oves tidigare historia samtidigt som vi får följa hans utveckling i realtid. En ut veckling som kanske inte förvandlar Ove till en varm och känslosam person men som i alla fall ger oss sympati för denne vresige, bångstyrige man.

Och det är just här jag får lite problem med berättelsen. Hur kan en man som fått så mycket kärlek och omtänksamhet av sin fru under lång tid fortfarande vara lika tillknäppt. Och när han blivit ensam, utvecklas så mycket. Men strunt i det! I litteraturen behöver inte alla karaktärer vara trovärdiga. ”En man som heter Ove” är både fantastiskt underhållande och ger oss anledning att tänka två gånger när vi träffar vresiga gubbar och kärringar. Men den analysen skulle Ove själv inte gett mycket för då den är skriven av en Volvoägare.

Annonser

Bokrecension: Bä, bä svarta får av Eva Ullerud

Bä, bä svarta får

Bä, bä svarta får

Det finns säkerligen en mängd olika skäl varför vi svenskar älskar de klassiska engelska deckarna. Ett av de mest bärande torde dock vara att de alltid framförs i en lågmäld ton. Visst kan blodet flyta i strida strömmar men, de helt befriade från ”amerikanska” excesser. Detta är precis vad som bjuds i Eva Ulleruds roman ”Bä bä svarta får” som för övrigt är en uppföljare till ”På blodröda tuvor”.

Lillemor och Torsten Stenlund är ett ganska alldagligt par i övre medelåldern som fått det lite bättre ställt på senare tid och kan ägna sig åt sina intressen resor och mat. På en semesterresa till den engelska landsbygden upptäcker Lillemor en mördad man och paret hamnar mitt i en tragedi som har sitt ursprung från krigsåren. Lillemor är naturligt intresserad av mysterier och kan absolut inte låta bli att följa de ledtrådar som finns.

Eva Ullerud guidar oss skickligt genom detta mordmysterium. Hon ger läsaren steg för steg nya pusselbitar men aldrig tillräckligt för att man skall kunna lösa gåtan. Samtidigt puttrar gemytligheten, karaktärerna känns gedigna och miljöbeskrivningarna är både grundliga och underhållande. Jag ser med spänning fram emot nästa bok om deckarparet från Bäckemåla.

Mer information om boken: http://skrivarlyan.ullerud.nu/5-2/bockerna-om-lillemor-stenlund/ba-ba-svarta-far/

Eva Ullerud har skrivit boken Bä, bä svarta får, som finns att köpa hos AdLibris och Bokus och här